Nu har jag varit hos hjärtläkaren och fått konstaterat att alla värdena var bra, hjärtat är som det var sist och inga försämringar! Innan han gjorde ultraljud frågade han om jag tränade.
Jag: "Ja, det gör jag ju".
"Vad för sport?" undrade han.
"Intervallträning", svarade jag.
"Bra, då har du gjort som vi talade om sist."

Hehe...! Det är bara synd att man lyckades få... lite större byst när jag har hjärtfel. Det gör ganska ont när han trycker med ultraljudsmojängen för att få rätt vinkel, så att han kan se aortaklaffen från alla håll och kanter. Sedan bad jag honom snällt och fint om ett intyg på att mitt hjärta är ok till transportstyrelsen. Ja, det var ju inga problem. Sedan cyklade jag till trafikskolan och nu är jag officiellt inskriven! Det går framåt! Har beställt hem blankett nu för körkortstillstånd, sedan ska jag göra en gratis synundersökning på trafikskolan och sedan blir det att skicka in allt. Perfekt! Är bara lite småsur över att jag inte gjorde detta i typ... våras? Ne, jag tar ju allt så sent som möjligt...



& så lite annat...

När jag låg på britsen och läkaren undersökte hjärtljuden tänkte jag plötsligt på Gustaf. Det är en kille som föddes året efter mig med gravt hjärtfel. Vi var de enda två barnen på skolan (bodde i en relativt liten by) med hjärtfel och ja, vi var liksom speciella. Vi två. Vi var inte bästisar, men vi brukade jämföra våra ärr och prata lite om Lunds sjukhus och hur spännande allt var där. Jag tyckte aldrig det var läskigt att gå till läkaren, jag älskade det! Då fick jag ensamtid med mamma (har jag nämnt att jag har 7 syskon, där man i princip fick slåss om uppmärksamheten som barn?) och allt kretsade kring mig. Jag tycker det är okej att känna så som barn. Jag tänkte väl inte på det så mycket då (förutom att det var så kul att få åka iväg), men jag har förstått det idag. Sedan var det ju sällan läskigt, de stack mig i fingrarna ibland, och i armen men det var okej. För sedan fick jag prata med läkarna och de skulle prata om mig och mitt hjärtfel.

Men tillbaka till Gustaf. Vi flyttade ju så småningom ifrån denna by. Det gick några år. Vi blev tonåringar. Min lillasyster flyttade tillbaka och gick i högstadiet i byn. Hon nämnde att Gustaf hade det jobbigt, att han väntade på ett nytt hjärta eftersom hans eget var i så dåligt skick. Jag tyckte synd om honom och var glad över att jag haft sådan tur med mitt hjärtfel, att det inte är särskilt allvarligt idag. Jag har två dödsannonser utklippta på två barn också opererades samtidigt som mig 1987 i Lund. De låg på samma avdelning som mamma. Men det var bara jag som överlevde. Att jag haft sådan... tur.

Jag var 15-16 år när vi skulle se på film och ha myskväll med en av mina storasystrar och hennes kille och deras vänner. Lillasyster skulle också med. När vi hämtar upp henne på Resecentrum är hon svullen om ögonen och gråter häftigt. Gustaf har dött. Hans hjärta stannade bara rakt av när han satt och tittade på tv i vardagsrummet. Hans pappa hade förgäves försökt väcka liv i sin son. Gustaf dog. 14 år gammal. Hårdrockare med humoristisk attityd och nitarmband som den tuffing han var. Jag blev väldigt illa berörd den kvällen, jag kunde inte sluta gråta. Vi två. Det var ju vi två. Men nu var han död. I flera veckor hade jag dödsångest fastän jag nästan kunde vara på det säkra att jag inte skulle drabbas av en hastig död.

Jag kunde andas ut när jag var 18 år och läkaren  konstateraterade att jag "kunde föda barn om jag så ville" och att jag behövde träna mycket för att få upp all den kondition jag förlorat som barn och ungdom. Jag har definitivt legat på latsidan, men haft mina träningsperioder. Jag vet att jag borde ta hand om mig bättre än såhär, men det gör man ju inte...

Jag vill ägna detta inlägg åt Gustaf. En fin kille som kunde levt längre om det inte vore för att han fötts med ett dåligt hjärta. Och jag hoppas han fick ett bra liv trots allt, så länge han fick leva.