Vitt är fortfarande en stor favorit, men nu har det börjat smyga sig in mer och mer rosa. I like! Var i stan idag för en kort shoppingtur. Skulle egentligen handla ett rosa läppstift men H&M får för tusan aldrig in det så jag får vänta (100kr check där...).

Istället fann jag en rosa plånbok (som jag har letat efter en ny plånbok. Inget har varit bra nog. Sedan så. Paff. Den bara stod där framför mig på Åhléns. 199 pix)

JAG VAR BARA TVUNGEN!

Text från Dessie's blogg

"Jag tittade på ett avsnitt av Solsidan häromdagen och en scen var slående klockren! Det handlade om en mammas ångest för att inte ge sina barn hemlagad mat och i en mardröm blev hon konfronterad av sina väninnor. En väldigt rolig scen, och jag menar inte att slå någon på fingrarna med det här inlägget. Min önskan är bara att människor blev mer medvetna om vad barnmaten innehåller (och vad den inte innehåller).

Först är jag lite chockad över hur kort tid vi ammar våra barn nu för tiden. Rekommendationerna ligger på 4-6 månader. What?!

Visste ni att urbefolkningar ammar sina barn i två år? Det kanske låter fel/äckligt för en del av er, men vad är det egentligen som är fel med det? Det enda jag kan se är att det är socialt oaccepterat att amma så länge och att det såklart tar tid. Kanske vi inte måste amma i två år men åtminstone i ett år, eller? Jag tar att man kanske inte har tid eller att det är jobbigt/smärtsamt men jag tror många anser att diverse ersättningar är bättre eller lika bra som bröstmjölken.

/.../

Kortare amning leder till att vi ger barnen skräp istället. Barnmaten innehåller mest vatten och en hel del söta smaker som vänjer barnen vid sött och går det illa kan barnet få problem med starkt sockersug.

Små barn ska inte äta sött över huvud taget, och de lider inte av det eftersom de inte har en aning om att t.ex. kakor existerar. Det är en konstig vanföreställning om att barn lider om de inte får socker medan de förmodligen skulle må mycket bättre av ett mer stabilt blodsocker, slippa abstitensbesvär (skrik och bråk vid godishyllan i affären) och bli mer lugna och harmoniska barn som fungerar bättre i skolan och i hemmet.

Sempers fullkornsvälling från 1 år innehåller detta:

Skummjölkspulver, veg. olja (palm, raps, solros), havremjöl, grahamnsmjöl, vetestärkelse, vasslepulver, rågmjöl, äppeljuicekoncentrat, päronjuicekoncentrat, mineralämnen (kalcium, järn, zink, jod), emulgeringsmedel (veg. mono- och diglycerider), vitaminer (A, D, E, C, tiamin, niacin, B6, folsyra, B12, pantotensyra), jäst. Produkten innehåller 32% fullkornsmjöl.

Vad ska man säga? Fullt med Omega-6 från oljorna där palm- och solrosolja är de värsta oljorna man kan äta och massor av stärkelse. Det låter säkert jättebra med alla tillsatta vitaminer, men till vilket pris?

Bland det värsta jag sett är majskrokarna som riktas direkt till små barn som säljs på apotek i färgglada förpackningar. De innehåller i stort sett bara stärkelse. :("

---

Antar att vi inte hinner laga mat till våra barn idag. Tråkigt men sant. Får väl se hur länge våra barn lever i dagens matsamhälle. Jag drar en häftig parallell till våra egna föräldrar som växte upp utan sådan här mat. 45-50 år senare lider många av kärkramp, diabetes - många dör i hjärtsjukdomar. Och vad tror ni det beror på??? Inte åt dem godis sedan barnsben, inte drack dem coca-cola. Det började när dem var över 20 år! Och idag börjar våra barn redan som 1åringar med en förödande kost.

Jag träffade en kille på en fest som sa att "Varför ska inte jag få äta vad jag vill nu liksom och lever livet."
Jag tror många resonerar som så. Saken är bara den att när ni är 40 år och får en kärlsjukdom eller något liknande kommer ni ångra er att ni inte gjorde vad ni kunde för att kunna leva ett friskt liv tills ni är 80 år. Vad är 15 år av ungdom när det finns 40 år kvar av intryck och inlevelser? De flesta vill inte dö vid en ålder av 35-40 år. Tyvärr är det vad jag tror vi dömer våra framtida barn till...

Just nu ser jag min käre sambo komma gåendes på grusvägen. Han och två kompisar. Robin och en till har en näve nerstucken i fickan. Den i mitten som inte bär på någon kasse har båda två nerkörda. Det är kallt ute. Enligt Google är det -3. Jag tittar mest på Robin. Han lunkar framåt och de tittar på varandra då och då. Pratar förmodligen med varandra. Det värmer i bröstet när jag tänker på honom. På vad han heter, på vad han är. I förhållande till mig. Sambos. Nu står han i hallen. De har precis kommit in. Robin slänger upp halsduken lojt på hatthyllan. Han tittar in mot mig när han går förbi och framkallar ett burrande ljud med läpparna.

"Fan jag gjorde köttfärssoppa häromdan! Lämnade spisen i tre minuter och så kokade det över! Jag bara faaaan!" hör jag Robin från köket.
Jag säger snabbt att jag minsann aldrig låtit något koka över (han klagar alltid på att jag stökar ner och smutsar ner spisen när jag lagar mat - mhm? Vem gör inte det? Palla vara perfektionist när du lagar mat!)

"Ja, men jag var inte uppmärksam", slänger han tillbaka och fortsätter prata med sin kompis.
De ska göra sallad.

Blärk! Sallad is the most boring food I know!

Hur som helst. Jag med en märklig känsla i kroppen. Jag är nöjd. Otroligt nöjd. Igår tvättade han fötterna och när han satt på pallen, med de nakna fötterna under vattnets varma strålar, ville jag på något vis göra honom glad. Fram med barnolja och så masserade jag honom över ryggen. Han klagar alltid på hur ont han har det. Vi pratade under tiden om allt möjligt. Om en knuta han kände i ryggen. Om hans fötter. Om hur kul vi hade det häromkvällen när vi var ute. Om hur han fortfarande fann sig en aning bakis. Om vilken buss vi skulle ta in till stan för att lämna tillbaka filmerna vi hyrde förra söndagen. Jag sa att jag kände mig som kär på nytt i honom. Robin sa att han tyckte vi börjat prata mer och mer på sistone. Som om vi äntligen efter fem år börjat nå fram till varandra fullt ut.

Det var en trevlig stund. Senare på kvällen somnade jag i soffan. Robin killade mig över ryggen (läs: killa INTE kittla) När klockan blev sent lade jag mig i sängen och försökte somna. Robin satte sig vid datorn för att spela CS. Jag vrider och vänder på mig. Kan inte somna. Efter en stund hör jag Robins dova röst mumla från hans lilla spelrum. Jag försöker ignorera det, men han talar högt och sedan lågt och ibland hör jag till och med klart och tydligt vad det är han säger. Irriterat går jag upp och öppnar dörren och säger till honom att jag inte kan sova. Han måste vara tyst.

Han nickade lojt och jag stänger dörren.

Efter några minuter börjar han prata igen. Jag känner ilskan kittla sig fram i hela kroppen och när han inte slutar prata går jag upp igen och säger åt honom att han minsann får vara tyst. Han säger något i stil med att jag kan ändå inte sova. Jag blir mycket sur och säger att jag ska upp tidigt så han får hålla truten!

Efter en halvtimme kommer han och lägger sig i sängen. Då somnar jag.

Idag. På morgonen. Vi vaknar båda med ett ryck då elementet får någon form av fritt spel och det låter som någon tar en penna och slår på elementet - högt och tydligt. Efter det kan ingen av oss somna. Klockan är ändå sju. Jag går upp. Robin försöker lista ut vad som hänt. Medan jag gör vid mig säger jag att det var skönt att han lade sig och att jag somnade efter det. Han undrar om jag var arg på honom. Jag svarar jakande. Att jag tyckte  han var självisk som fortsatte prata för att jag inte kunde somna. Han förstår och säger förlåt. Han berättar att han vill kunna prata när han spelar och trodde att han skulle kunna göra så i det rummet. Det kan du inte, säger jag. Inte när jag ska sova.

Jag känner verkligen starkt för honom. Han är det finaste jag har. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det till honom. Vi får lov att vara arga på varandra och vi löser det alltid i slutändan. Vi kan skratta åt varandra (även om vi båda kan bli sura över det) och vi kan vara oss. Ibland tar vi säkert varandra för givet, men de dagarna när vi är så uppfyllda med varandras närvaro så... Då räknas vart ord, var handling. Jag tror jag sa "jag älskar dig" 20 gånger igår. Det är så det funkar. När han blir pappa, kommer han bli världens bästa pappa. Han kommer alltid ställa upp. Det är den finaste gåvan han kan ge mig: omtanke.

Jag vill inte ändra på något.

Eller jo, kanske hans extrema perfektionism.... <3

Jisses! Hade förfest igår och trodde först inte att vi skulle bli så många men så skulle både den ena och den andra ta med sig någon vän och plötsligt var vi ändå några stycken! Kunde inte ha varit bättre, helt underbar förfest, alla glada och förväntansfulla. Missförstånd som lockade till goda skratt och humornivån låg som den brukar.

Sedan pallrade vi oss ner till bussen en aning försenat eftersom ingen höll koll på tiden men det var precis att vi alla hann. Därefter gick vi med glatt humör till Banken - ingen kö (hurray!) och det var perfekt plats då dansgolvet; det var bara att dance it all away. Till min stora förvåning ser jag plötsligt att min lillasyster står och dansar - med mitt förkläde på sig!! (Ja, över sina festkläder.)

Bild på mitt förkläde (för ca 1 år sedan)

Ja, jag fattar inte varför men var det någon som blev uppraggad så var det hon. Märkligt det där. Jag berättade (stolt?) att det var mitt förkläde och hur mycket mat jag lagat i medan jag haft den på mig :-)

Tog dessvärre inga bilder, fattar inte varför. Men det var en awsome kväll, alla var på topp! Min sambo följde också med ut. Fasen vad jag älskar honom. Nykter som full. Det är något charmigt över honom <3

Weell... med dessa ord avslutar jag. Nu ska Robin hjälpa mig att fixa så jag kan se alla avsnitt av Nord och Syd. Jag älskar gamla serier!

Det är otroligt segt. Dagarna de flyr förbi. Inget gör jag heller...

Ja, den eviga bloggtorkan slår till då och då. Men. Jag har börjat läsa. Äntligen! Då menar jag inte studentlitteraturen utan en skönlitterär bok. Jag har inte läst på jag vet inte hur länge sedan. Jag behövde lite information till min egen roman, lite tips om hur man kan skapa en värld från 1300-1400-talet.

En vision av ljus är denna bok, skriven av Judith Merkle Riley. Jag har kommit halvvägs, men den är ganska lättsmält och trevlig att läsa. Den handlar om en kvinna vid namn Margaret från Ashbury som lever i 1300-talets England. Kvinnor på denna tiden skrev inte böcker. Det gör inte Margaret heller, utan hon låter en klerk vid namn broder Gregory skriva åt henne, fastän han motvilligt går med på detta eftersom tanken är aburd - att skriva en bok om en kvinna. Nåväl, Margaret är gift med en förmögen man och Gregory får pengar så att han kan överleva nästa dag.

Nu slår jag själv på min 191:e sida i min egen bok som har fått titeln Spådamens hjärta än sålänge. Det är den allra första boken från min familjesläktssaga. Jag vill inte låta ego, men jag är kär i min bok. Den känns fantastisk. Nu ska jag bara få lite korrekturläsare så jag kan se vart luckorna finns och vad som behöver finputsas. Kul! Jag har planerat att skriva en fem, sex böcker i serien innan jag försöker mig på att skicka in dem till olika förlag. Annars får man en enorm press på sig att släppa en ny bok och som sagt... jag är dålig på att slutföra vad jag börjat. Det gäller det mesta faktiskt.

Snart är det helg och jag njuter. Funderar på att ta en vända till stan och titta på lite kläder, smink och köpa mig en mandelkvarn så jag kan mala eget mandelmjöl.

Tänkte börja med den ny grej: att publicera hela veckans matschema - så om jag inte orkar skriva så vet ni åtminstone vad jag planerat att äta :)

Jag förstår inte vad det är med mig. Sjukt omotiverad till något alls. Vill inte göra något. Jag har slösat bort en hel dag på... ingenting! Suttit mest vid datorn. Pluggat lite, försökt. Det tar emot. Vill inte. Imorgon ska jag träna. Längtar. Det positiva med träning är att du inte tänker på något alls, inte jag i alla fall. Jag är så fokuserad på att träna rätt och hålla kroppen i centrum att allt annat försvinner.

.LCHF.
Igår blev det lax med hollandaisesås. Men jag fattar inte, såsen smakar lika äckligt varje gång jag prövat att göra den. Nu ger jag snart upp. Bättre att köra på romsås, du vet vad du får. Inga konstigheter.

Idag ville Robin åka till EKO och handla lite saker. Jag följde med. Vi köpte två mattor och några andra saker och därefter körde vi hem igen. Vi fixade till lite med våra införskaffade grejer och lade ut mattorna. De var buckliga som tusan och Robin höll på att få ett nervsammanbrott. Jag räddade honom genom en ganska bisarr och smått genialisk idé.

Kom precis innanför dörren. Borde duscha, men tänker skriva en liten recension först.

Jag cyklade i tid för att försäkra mig en plats i Fuego 19.30 på Friskis&Svettis. Fem i sju kommer jag dit. Det är FULLSMOCKAT med folk. Lyckligvis kom jag så pass bra att jag i alla fall blev nr 65. De tog in 105 st och det var många personer som fick ta ett annat pass eller vända med näsan rakt hemåt. Trist för dem. Kul för mig som hann.

Instruktören är bekant. Hon har aerobics-passen och afro power dans. Kan hända att hon leder fler pass. Nu har hon även Fuego. Jag antar att man blir lite stel om man är en aerobicsfödd människa - vet ej - men hon är ingen given Zumba instruktör. Däremot är hon mycket duktig och ger järnet. Rörelserna blir inte särskilt mjuka, men ja, hon kan ju stegen i alla fall. De två första låtarna är intensiva, alla ger järnet, sen är det någon vilolåt där man mest rör på fötter och armar. Den sista halvtimmen gör mig missnöjd på något vis. Det händer liksom inte så mycket.

Där var få moment som jag anser ett Zumba-pass BÖR ha med. Vet inte om jag gick ut med för höga förväntningar eftersom jag sett mycket Zumba-pass på internet från bland annat kontinenterna i Amerika. Jag vill ha! Jag kan alltid hoppas på att instruktören kör lite omväxling på sitt pass, det kändes inte alltid smidigt, ibland kom något in helt plötsligt och det kändes obalanserad. Men det tar nog ett tag för henne att följa in i rollen som shake-ass-instruktör. Jag hade hoppats på att en yngre förmåga skulle ta tag i det, eller någon med lite mer sväng i kroppen.

Vi får väl se. Nästa tisdag är givet. Fuego. Jag ger inte upp.