Behöver skriva av mig, det är allt.

Hade en diskussion med mamma, Emelie & Becc (mina syrror) om mat. Becc klagade på att hon hade ökat i vikt för att hon åt choklad och chips istället för att göra bra mat i brist på annat engagemang.
Emelie höjde ett varnande finger: tänk på att läkaren sa att du var i riskzonen för diabetes.
Jag: LCHF hade varit något för dig Rebecka!
Och bara sekunden efter jag har uttalat mig får jag värsta attacken mot mig: ja, jag var både dum i huvudet, för envis för mitt bästa och ja, det var en hel rapparkalja som svämmade över på mig. Pinsamt och irriterande och jag kände mig riktigt påhoppad. Jag hoppar inte på folk som lever på socker, jag bara föreslog någon som kunde hjälpa henne att må bra. För det är alldeles klart att folk inte mår bra på det. Socker.

GI, GI är bra säger mamma. Det hon inte tänker på att den reklam som går ut över GI är girigt styrd och görs av folk som vill tjänar pengar på att vi köper deras "magiska" mat.

Ja, jag vet att vi har kommit "sååå långt" i vår jävla utveckling att vi kan både äta potatis, godis, fettsnåla margariner m.m. som innehåller tusentals konserveringsmedel och förtjockningsmedel m.m; MEN! Denna mat tar oss tillbaka i utvecklingen - är det ingen som fattar det? Folk dör i fetma, i cancer, diabetes... och folk står och stampar och undrar vad det beror på. Det är väl inte så svårt att räkna ut - eller hur?!

"Men folk i Asien är så smala, de lever på ris" - ja men har ni tänkt på att det är den kontinent som är störst drabbad av diabetes?! Nej, det vet inte alla förstås. Och vad alla inte fattar är att diabetes förstör vår kropp rejält!

Jag kan köpa tesen om att de som tränar verkligen hårt kan behöva kolhydrater (känner dock många idrottare genom sajter som tränar enbart på kött och fett och de upplever att det är bättre att träna till sådan kost än kolhydratskosten). Men vi andra behöver inte det.

Sen tittar dem på mig och undrar varför inte jag är smal. Ja, jag har missbrukat "vanlig" mat i sommar, det erkänner jag och det var ett val jag gjorde. Ett dumt ett, men ändock mitt eget val. Gick upp fem kilo och jag visste redan från början att jag skulle gå upp i vikt, att jag skulle få dålig hy, att jag skulle få ont i magen.

Men efter en vecka med LCHF igen har hyn blivit märkbart bättre, jag har inte ont i magen längre, jag känner mig grymt mycket piggare och jag känner ett oerhört sug efter att få laga god mat åt mig och Robin. Mat som jag VET är bra för oss.

Igår hade jag en riktig svacka och bara tänkte: "ska jag börja äta fettsnålt igen då? ska jag behöva trycka i mig margarin, bröd, främmande dåliga ämnen i alla lågfettsprodukter för att kunna äta... ja? Godis, socker, bullar, skit?" NEJ. Jag säger NEJ. Det kommer aldrig att hända, förstått? Jag har kommit alldeles för långt i min "uppenbarelse" för att kunna stanna av och köra det gamla rajset.

Jag kan inte stå och välja Milda 7% matlagningsgrädde... för jag gråter när jag ser vad som står i innehållsförteckningen, alla tjockmedel, alla märkliga ingredienser som lätt undviks om jag tar vanlig grädde som inte är uppfuckad. Det är inte det jag vill trycka i mina barn i framtiden. Jag vägrar.

Sen lågfettsmat kom med alla dess färdigrätter och margariner m.m. så har ju övervikt m.m. kraftigt ökat. OCH kom inte och säg att folk var feta förr pga fett för de tryckte i sig kolhydrater också! Varför fettet har blivit boten har jag aldrig fattat egentligen.

OCH SNÄLLA! DET ÄR INTE EN DIET JAG HÅLLER PÅ MED! DET ÄR EN VANLIG LIVSTILSMAT, PRECIS SOM ERA "GI" eller "svensk husmanskost"-snicksnacket.

Jag gör det inte enbart för att gå ner i vikt, utan även för att må bra. MÅ BRA. Slippa vara hungrig. Slippa acne, slippa orolig mage, slippa trötthet och ångest och ständigt sockersug. I höstas, när jag verkligen var inne i en bra stämning gick jag ju faktiskt ner i vikt helt automatiskt och höll mig bra stabil i vikten - och det var asmånga som såg att jag hade gått ner i vikt - och det ni! Det var LCHF's förtjänst. Inte en enda brödbit, inte ett enda riskorn, inte en enda pastabit åt jag då. Jag har aldrig haft en så bra höst som då. Fixade VG på en tenta som 80% blev underkända på. Samband? Ingen aning. Jag mådde bra, hade energi att plugga.

Känns som många är alldeles för hjärntvättade av den svenska livsmedelsindustrin för att våga pröva, vi har ju blivit fett-bannade sedan födslen så det är klart att folk rynkar på näsan när man skivar smör på steken istället för att ha sockerlösning á la grillolja...

Vill ni ha mer info, finns jättebra sajter om det. Där kan ni läsa mer. Nu ska jag äta lite rester från min köttfärsgratäng - och ja, till frukost. Yummy!

Tiden rullar på fort. Det är fortfarande mycket jag ska hinna med. Imorgon åker jag till Malmöfestivalen och stannar till torsdagmorgon. Därför blir det bildbomb av de senaste dagarna:

 

Hemmagjorda hamburgare

 

Le Outfits:

Topp & leggings - H&M, Boots - Skopunkten

Rubbet - H&M

 

Jacka - Lindex, Klänning - H&M, skor - gamla från DINSKO

 

Klänning - H&M, bälte - Second Hand

 

Jacka - Lindex, topp & stövlar - H&M, leggings - Gina Tricot

 

Varför finns HA-begär egentligen?! Vad ska det vara bra för? Jag blir ju bara fattig... =/

 

 

 

Måste spara. Måste spara. Måste spara....

Seg i hjärnan. Jag har haft intensiva drömmar de senaste nätterna. Jag vaknar och minns alla i detalj. Jag minns jakten på min cykel som jag ställt vid ett avlångt bås som plötsligt blev en plats för någon stor show och då flyttade man på cyklarna som stod i vägen och min försvann; mannen som smugit upp på övervåningen och kysste husägarens dotter - men stötte bort henne när hans uppdrag kallade och gjorde henne ledsen för att han låtsades som om han utnyttjat henne - men innan han går virar han några halsdukar runt hennes hals för att "det kommer bli storm och jag vill inte att du ska bli förkyld"

Jag minns att vi hade förvandlats till katter som smög längst det döende gräset för att undvika att hamna i bråk med det andra kattgänget och plötsligt vet vi att jägarna kommer som ska skjuta oss och då blir vi tvugna att sammarbeta och vi räknar ut vägen för att kunna fly med lycka. Jag minns ängen vi gömde oss på; hälften av träden var döda, men så började någon grön mossa växa på dem, som skulle ge livet åter. Himmeln var vit och svartsotig, då tung rök strök sig förbi som efter en utslocknad brand.

Jag minns att jag vandrade längst havskanten på ett djupblått hav - sökandes efter vita snäckor. Plötsligt är jag för långt ute och jag sprattlar med fötterna där ingen botten finns. Mina fötter rör vid något mjukt, vajande kletigt vått - som mörkt otäckt hår i stora mängder som böjer sig under mig. Jag fattar panik och simmar iväg, upp på en stenhäll. Ur vattnet kommer ett stort monster; en björn men ändå inte; dess päls är lång och oljig, och den försöker äta upp mig med jag står och trycker mig mot stenväggen i skräck.

Så man är alltid seg i hjärnan när man vaknar. Det är sällan det finns HAPPY DREAMS i min värld. Varför vet jag inte. Det är väl det otäcka som är intressant kanske. Fastnar för mycket vid det. Jag kan alltid spekulera.

---

Såhär till hösten ska jag starta upp med LCHF igen. Sommaren har en tendens att ge en "hej och hå det ska gå"-känsla. Man kväver det man vet och innerst inne ledsnar man samtidigt som hjärnan inte vill ge efter. Suget ligger och ruvar. Men idag startar jag upp med det klassiska ägg&bacon. Sen senare idag blir det dags för lite hamburgare av rent nötkött och så lite lök ofcourse, samt en gnutta worchestershiresauce. Robin får bröd och jag får haricotvert med gräddig sås. Yummy!

A jour d'hui måste jag hinna med detta:

• köpa kalender (ute seeeeent med det... fcuk)
• Lämna tillbaka skor
• Lämna in paket
• Låna böcker på högskolan
• Träna

Ja, det var väl allt. Får hoppas jag har ork att städa också. Måste göra min sambo glad någon gång...

Jag är hobby-författare på halvtid (mer eller mindre) och är helt insnöad på en serie jag håller på med. Lite övernaturligheter är inblandade men essensen är för det mesta mänsklig. Det är kul att man kan röra sig lite i tiderna med denna serie då den börjar någonstans på 1300-talet och sträcker sig fram till idag. Här kan ni se en grov skiss på hela släkten. Det är ungefär 214 karaktärer varav 72 besitter övernaturligare krafter.

Första boken jag håller på med nu har nått 192 sidor och det lär komma dubbelt så många. Den utspelar sig 2009 och 1870-talet. Den rör sig alltså mellan tid och rum på ett speciellt sätt. Mina förhoppningar är att skriva färdigt och skicka iväg till något förlag som vill ta sig an det. Jag har räknat med att serien kommer att bli stor, men svårt att bedömma i och med att jag inte vet HUR många av familjemedlemmarnas berättelser jag vill ha med. Det är en hel del...

 

 

Utöver denna serie har jag skrivit över 300 berättelser, de flesta i novellform i väntan på att orka ta mig an och utforska dem mer. Ca 10 av de 300 har blivit mer seriösa och antagit en form på över 300 sidor. Men, man ska ha tid att ta itu med romanerna och när man hela tiden får nya idéer och tankar till nya böcker och fantasin skenar iväg blir det svårt att ta tag i det man lämnat för stunden.

Ibland är det jobbigt att ha så mycket fantasi för det är alltid något nytt som poppar upp i huvudet och som man genast vill ta tag i och spinna vidare på...

Adios!

Ja... det var väl allt ^^ Nu är den min alltså.

Träffade på grymma Maria igår av en slump på bussen, och följde med henne hem = perfekt avslutning på dagen. Tack, det var askul! Alltid lika kul att få snacka och snacka och snacka... :)

Kommer visa lite bilder från lajvet, så ni kan förstå hur rädd man faktiskt var (off lajv också) för vissa :)

 

Väktarna

 

Jakes Bar figurerna

 

Giriga omkringresande

 

Omkringresande läkare (jag och Jenny)

 

Bekymmerslösa ex.slavar numera lumphittare/zonfarare

 

Stenade medicinare

 

Motståndsarmésoldat

 

Vår käre omkringresande kock

 

Legoknekt vs prisjägare

 

Lumphittare/zonfarare

 

Ja, det var några av de bilder som finns på Facebookgruppen FYRIENKAMPANJEN. Är ni intresserade av att se fler är det bara att joina gruppen!

Bilderna kommer förmodligen att läggas upp på RLS hemsida också, så om ni vill och är intresserade av att se äldre bilder från andra Fyrien-lajv (och andra lajvkampanjer) så finns det på  www.rls.se.

 

---

Har varit mest jobb i helgen. Ledig idag och då ska jag passa på att träna, hade jag tänkt mig... Måste verkligen komma igång, men drygt att starta själv. Något jag verkligen skulle vilja köpa den här månaden... om man bortser från allt jag redan köpt är denna vackra väska från Zara:

 

- är den inte extremt fantastisk?!

Det är kul när man slipper tjata om de mest vanliga designersmärkena så som Balmain, Chanel, Balenciaga, D&G, Prada osv. För i höst tycker jag de mest kända märkena har varit minst sagt... tråkiga. Ingen inspiration, ifall man inte vill se ut som ismannen på stan eller robo-cop från 3:e världskriget.

Så de lite mer ovanligare:

WOW! Kom hem igår från Fyrien... riktigt fantastiskt... längtar redan tillbaka!

Spelade samma karaktär som förra gången: en kringresande (\förrymd slav/) medicinare med inte helt tillfullo kunskaper om läkekrafternas natur. Detta lajv var mer inriktat på lajvande, vilket var en aning annorlunda för mig då förra lajvet (mitt allra första) var mer åt krigslajvshållet = mer krig än snack.  Att Arr. hade valt att plocka in slavhandlare gjorde min egen lajvupplevelse så mycket roligare. Fasen va kul det var!

Några av Vegas bybor hade samlats framför den stora lägerelden: De yngre gossarna klädd i grönt med förunderliga ögon; de två zonfararna klädda i blått och grönt med snitsiga kommentarer om allt dem hade att sälja; två prisjägare som samtalade med två blomklädda män med dukar kring huvudena som om de frös, fastän det var mitt i sommarens ljumma värme. Wulf, en gammal MA-soldat som jag lärt känna vid min tid som medicinare åt en av Motståndsrörelsens arméer, fanns även där.
En bit bort, vid en lång bänk av trä, satt byns enda slav för tillfället - hon utan namn. Det irriterade mig. En slav utan namn, hur dumt lät inte det? Jag envisades med att gräva fram något fragment ur kvinnans minne, något  som kunde tala om för mig vad hon hette.
"Alla har ett namn" hade jag busat fram ur ren förvåning. Hon hade tittat på mig med tomma stora ögon - vilka var mer fjärran än de jag någonsin fått av nerknarkade soldater.
"Jag vet inte, jag har glömt. Det var så längesen."
Hennes svar fick mig att koka. Till och med jag hade ett namn. Jill var det. Typiskt slavnamn, men jag var stolt över det. Det var något jag aldrig fick glömma. Ditt namn var din identitet. Den identiteten hade de tagit från denna kvinna.
Väktarna var utspridda över Vega. Boss, chefen över väktarna, gled omkring i sin mörkgråa kostym med svårmodig min, inte långt ifrån eldstaden. Vid höger sida om bröstet infann sig en bronzig bit i form av en stjärna. Jag höll blicken på honom när han såg upp och rynkade pannan åt något som kom upp bakom oss som satt med ryggarna mot vägen. Vägen utanför Vegas område.
Jag hade känt mig trygg där jag satt med elden som värmde mina nakna vader. Irja, min vägledare och vän, satt bredvid mig och drack sitt thé i god ro. Jag kände mig trygg bland denna klunga av okända, därför att de hade inte ingett mig annat än vänlighet och lugn.
Längre bort från elden stod den rutinerade kocken Emon, i färd med att göra frukost. Samtidigt hade han ett lättsamt samtal med den för mig främmande forskaren Blümchen, vars röst höll en elegant brytning och han avslutade ofta sina meningar med ett kort "já?"
Så fort jag märkte att Boss höjde blicken rakt fram förbi oss alla, en blick som gick ut mot vägen, tycktes samtalen omkring tystna ner. Jag hörde fotsteg, flera stycken.  Så vred jag mig om och förbi mig gick fyra bepansrade män. Först reagerade jag på deras vapen; de var stora och tunga. Boss kom ögonblickligen fram, samtidigt som en annan väktare - Hans - kom dit och bad dem lägga undan sina vapen i Vegas vapenförråd. Utan problem gick männen med på detta. Det innebar att vi var trygga från männens vapen.
Då betraktade jag dem med ironi: den längste av dem hade ett märkligt föremål placerat mellan benen, ett halvt klot med hål i. Det såg minst sagt uppseendesväckande ut och jag kunde inte låta bli att fnissa lågt. Han bar även en smutsig keps där det ringlade ut kolsvart tvinnat hår i långa längder, vilket såg märkligt ut med tanke på det tunna ljusa skägg som växte på hans haka. De svarta tjocka glasögonen ramade in det smala ansiktet så att han fick en insektsliknande uppsyn. En annan kortare typ, bar en stor hjälm över huvudet och över axlarna en lång brunaktig kappa. Jag föreställde mig hur hjälmen trillade av och till vår förvåning skulle det inte finnas något huvud där heller. Det var en rolig tanke som jag lekte med i några sekunder tills jag kände hur mitt småfåniga leende krympte ju längre jag stirrade på de fyra. Nu hade de hade lämnat in sina vapen, och dem vände sig om mot oss andra och hälsade. Mindre än hälften svarade.
Utan förvarning kände jag något häftigt i bröstet. Något vasst som sakta började hacka i hjärtat. Jag svalde hårt och såg mot Irja. Hon hade också fått syn dem. Hon satt stilla med koppen i handen. Hon tittade inte på mig, för hon visste att jag tittade på henne. Jag hade stelnat till innan jag med en stram rörelse såg bort mot männen igen.  Alla bar samma märke på sina kläder, ett uppochned vänt vitt hjärta där en rot längst ner stack ut. Nu högg det i bröstet, luften försvann bort från mina lungor. Då vände sig den gänglige mot mig och vi fick ögonkontakt som allra hastigast innan jag vred bort ansiktet i ångest. En gastkramande rädsla trängde in genom kött och ben. Hans mun hade genom sin hånfulla krökning visat att han kände igen mig.
"Slavhandlare" viskades det omkring elden. "Slavdrivare..."
Mitt tidigare liv rullades ut framför mig utan att jag kunde göra något åt det.
"Jill, ta det lugnt", hörde jag Irjas mjuka men ändå hårda röst som hon hade när hon ville uppmana mig till fattning. "Håll dig lugn."
Då slog den gänglige mannen sig ner bredvid vid Wulf, som glodde med avsmak på denne. Han såg bort på mig innan han helt sonika började tala med trevlig röst till oss alla i allmänhet. Min värld rasade ner över mina axlar.
Tryggheten fanns inte mer. Inte här.