FYRIEN IV

WOW! Kom hem igår från Fyrien... riktigt fantastiskt... längtar redan tillbaka!

Spelade samma karaktär som förra gången: en kringresande (\förrymd slav/) medicinare med inte helt tillfullo kunskaper om läkekrafternas natur. Detta lajv var mer inriktat på lajvande, vilket var en aning annorlunda för mig då förra lajvet (mitt allra första) var mer åt krigslajvshållet = mer krig än snack.  Att Arr. hade valt att plocka in slavhandlare gjorde min egen lajvupplevelse så mycket roligare. Fasen va kul det var!

Några av Vegas bybor hade samlats framför den stora lägerelden: De yngre gossarna klädd i grönt med förunderliga ögon; de två zonfararna klädda i blått och grönt med snitsiga kommentarer om allt dem hade att sälja; två prisjägare som samtalade med två blomklädda män med dukar kring huvudena som om de frös, fastän det var mitt i sommarens ljumma värme. Wulf, en gammal MA-soldat som jag lärt känna vid min tid som medicinare åt en av Motståndsrörelsens arméer, fanns även där.
En bit bort, vid en lång bänk av trä, satt byns enda slav för tillfället - hon utan namn. Det irriterade mig. En slav utan namn, hur dumt lät inte det? Jag envisades med att gräva fram något fragment ur kvinnans minne, något  som kunde tala om för mig vad hon hette.
"Alla har ett namn" hade jag busat fram ur ren förvåning. Hon hade tittat på mig med tomma stora ögon - vilka var mer fjärran än de jag någonsin fått av nerknarkade soldater.
"Jag vet inte, jag har glömt. Det var så längesen."
Hennes svar fick mig att koka. Till och med jag hade ett namn. Jill var det. Typiskt slavnamn, men jag var stolt över det. Det var något jag aldrig fick glömma. Ditt namn var din identitet. Den identiteten hade de tagit från denna kvinna.
Väktarna var utspridda över Vega. Boss, chefen över väktarna, gled omkring i sin mörkgråa kostym med svårmodig min, inte långt ifrån eldstaden. Vid höger sida om bröstet infann sig en bronzig bit i form av en stjärna. Jag höll blicken på honom när han såg upp och rynkade pannan åt något som kom upp bakom oss som satt med ryggarna mot vägen. Vägen utanför Vegas område.
Jag hade känt mig trygg där jag satt med elden som värmde mina nakna vader. Irja, min vägledare och vän, satt bredvid mig och drack sitt thé i god ro. Jag kände mig trygg bland denna klunga av okända, därför att de hade inte ingett mig annat än vänlighet och lugn.
Längre bort från elden stod den rutinerade kocken Emon, i färd med att göra frukost. Samtidigt hade han ett lättsamt samtal med den för mig främmande forskaren Blümchen, vars röst höll en elegant brytning och han avslutade ofta sina meningar med ett kort "já?"
Så fort jag märkte att Boss höjde blicken rakt fram förbi oss alla, en blick som gick ut mot vägen, tycktes samtalen omkring tystna ner. Jag hörde fotsteg, flera stycken.  Så vred jag mig om och förbi mig gick fyra bepansrade män. Först reagerade jag på deras vapen; de var stora och tunga. Boss kom ögonblickligen fram, samtidigt som en annan väktare - Hans - kom dit och bad dem lägga undan sina vapen i Vegas vapenförråd. Utan problem gick männen med på detta. Det innebar att vi var trygga från männens vapen.
Då betraktade jag dem med ironi: den längste av dem hade ett märkligt föremål placerat mellan benen, ett halvt klot med hål i. Det såg minst sagt uppseendesväckande ut och jag kunde inte låta bli att fnissa lågt. Han bar även en smutsig keps där det ringlade ut kolsvart tvinnat hår i långa längder, vilket såg märkligt ut med tanke på det tunna ljusa skägg som växte på hans haka. De svarta tjocka glasögonen ramade in det smala ansiktet så att han fick en insektsliknande uppsyn. En annan kortare typ, bar en stor hjälm över huvudet och över axlarna en lång brunaktig kappa. Jag föreställde mig hur hjälmen trillade av och till vår förvåning skulle det inte finnas något huvud där heller. Det var en rolig tanke som jag lekte med i några sekunder tills jag kände hur mitt småfåniga leende krympte ju längre jag stirrade på de fyra. Nu hade de hade lämnat in sina vapen, och dem vände sig om mot oss andra och hälsade. Mindre än hälften svarade.
Utan förvarning kände jag något häftigt i bröstet. Något vasst som sakta började hacka i hjärtat. Jag svalde hårt och såg mot Irja. Hon hade också fått syn dem. Hon satt stilla med koppen i handen. Hon tittade inte på mig, för hon visste att jag tittade på henne. Jag hade stelnat till innan jag med en stram rörelse såg bort mot männen igen.  Alla bar samma märke på sina kläder, ett uppochned vänt vitt hjärta där en rot längst ner stack ut. Nu högg det i bröstet, luften försvann bort från mina lungor. Då vände sig den gänglige mot mig och vi fick ögonkontakt som allra hastigast innan jag vred bort ansiktet i ångest. En gastkramande rädsla trängde in genom kött och ben. Hans mun hade genom sin hånfulla krökning visat att han kände igen mig.
"Slavhandlare" viskades det omkring elden. "Slavdrivare..."
Mitt tidigare liv rullades ut framför mig utan att jag kunde göra något åt det.
"Jill, ta det lugnt", hörde jag Irjas mjuka men ändå hårda röst som hon hade när hon ville uppmana mig till fattning. "Håll dig lugn."
Då slog den gänglige mannen sig ner bredvid vid Wulf, som glodde med avsmak på denne. Han såg bort på mig innan han helt sonika började tala med trevlig röst till oss alla i allmänhet. Min värld rasade ner över mina axlar.
Tryggheten fanns inte mer. Inte här.


Jag som Jill.








En rolig detalj var att jag hade tänkt mig att spela aggressiv mot främlingar, men det gick heeelt åt skogen eftersom ALLA (nästan) spelade sociala och trevliga typer. Så de flesta såg mig som en harmlös liten tjej hehe! Men jag försökte faktiskt tappert bjäbba emot de där slavhandlarna när de hade lyckats få tag i mig :D Det var nog ett av de häftigaste tillfällena på hela lajvet.

En annan cool sak var att gamla HA-soldater hade byggt upp en bar där vi bybor kunde festa på kvällarna. Tyvärr blev det bara en kväll eftersom Jakes bar blev attackerad sista kvällen =/ Men jag hoppas på att den kommer tillbaka i nästa lajv.

Där fanns även en snubbe som spelade legoknekt - han såg precis ut så som jag föreställt mig revolvermannen Roland i Stephen Kings "Revolvermannen"... ah, jag dog nog lite när jag såg honom :)

Sen var det ju inte helt fel att träffa alla goa glada lajvare igen. Festligt!

och sist men inte minst av allt... dessa brunögda män...  ;)


Kommentarer
Björn Leo

Underbar text, jag fick fan rysningar när jag läste den :-D



Är det möjligtvis mig du menar med revolvermannen? :-P



//Prisjägaren med taggig axel :-P

2010-08-02 @ 19:00:54


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0