Hämtade boken "Blodets Meridian" igår, skriven av Cormac McCarthy. Hade väldigt höga förväntningar på den här boken. Jag vet inte om det är för att jag inte är särskilt intresserad av poesi och dikt, jag gillar nästintill bara Tomas Tranströmer. Jag vet inte om det är för att jag inte känner att det tilltalar mig, jag kan inte se vad texten menar. Det är som något märkligt hopkok för en person.

Blodet Meridian är författad på ett sådant sätt jag avskyr att läsa en bok på. Det finns inga klara tecken på när folket talar till varandra, och det ligger huxflux i texten vilket gör mig förvirrad. Bokens första kapitel på två-tre sidor är sega. Sedan kommer första kapitlet. Mycket humor, jag log mig igenom de första femtio sidorna, sedan blev det drygare och drygare att läsa. Jag förmodar att det är för det inte ligger i min natur att intressera mig för detaljer i storhet. Det beror helt och hållet på vad man söker efter i en bok. För mig är inte allt omkring särskilt viktigt. Mycket beskrivningar gör att jag sluddrar igenom texten och tappar bort mig själv => irritationsmoment.

Jag snabbläste mig igenom sista halvan av boken eftersom den blev seglivad. Jag fick inget intresse för människorna omkring. Ynglingen, som man får följa titt som tätt i boken, är den som jag gärna vill se hur det går för, och det var därför jag tvingade mig själv att "läsa" klart boken. Det var också därför jag inte förstod slutet.

Om någon annan har läst boken vill jag gärna ha synpunkter!