Jag har varit på en del bröllop sedan liten. Har syskon som är tjugo år äldre och när de gifte sig närvarade familjen självklart (förutom Tor och Monica som stack iväg på en holiday och gifte sig i "smyg"!). Jag har bevittnat flera dop (syskonbarnens). Så kyrkan är, trots att jag är ateist, inte en helt ofrämmande plats i just syften att förena eller föra in människor till den kristna tron.

Igår fick jag äran att bevittna Elin och Eriks bröllop. Elin är en kurskamrat som jag började umågs med från första stund när vi påbörjade vår utbildning som socionomer.  Sedan dess har vi varit ett litet gäng som hängt ihop i skolan såväl som utanför ibland. Nyårsdagen ringde Elin mig, så som hon gjort med de andra i gänget och berättade att Erik hade friat till henne. De skulle gifta sig. Jag var inte riktigt förvånad, Elin är lite lillgammal, eller hur jag nu ska uttrycka det. Hon vet vad hon vill, och när hon har bestämt sig för något så är det detta som gäller. De förlovade sig något år innan och allt hon pratade om var Erik och hur bra de passade och att hon längtade tills de skulle gifta sig. Däremot blev jag lycklig för hennes skull och så tänkte jag "augusti, det är ju länge tills dess."

Ja, och så satt vi där igår, gänget, och tittade på Elin när hon gick bröllopsmarschen upp till Erik. Vi såg när prästen vigde dem och vi såg när de åkte i sin lilla fina kärra dragen av en häst ner till festlokalen. Jag är väldigt imponerad av alla de fina tal som brudparet fick. De är omgivna av kärlek, skulle man kunna säga. Det var en mycket fin dag och det gick inte att ta miste på att även brudparet hade samma känslor. Lycka, liksom.