När man kommer upp i 20-årsåldern... ja eller vad vet jag, men ungefär i den åldern (kanske tidigare och kanske senare) så börjar det ju bli dags att fatta beslut om vad man ska plugga till om man inte kan få jobb direkt efter studenten. I samband med att man funderar på yrken för framtiden börjar man väl smått börja tänka på familj också - även om den framtiden eventuellt ligger LÅÅNG framåt. Man kanske har pojkvän, man kanske letar efter någon eller så är man nöjd/missnöjd som singel...

Hur som helst! Jag blir deprimerad när jag ser program om familjer där pappan fullkomlig skiter i sina barn. Ja, eller om modern ger blanka fan i sina ungar. Det värker i kroppen på mig när jag ser en sådan misär. För mig är det misär. Jag känner med barnen som fått de här föräldrarna som inte bryr sig; att de kanske råkar illa ut i framtiden för att de inte haft föräldrar som engagerat sig eller brytt sig om dem. Och när det väl händer något har de kanske inte någon att hålla i handen och ensamheten blir mer och mer tydlig och misären värre.

Så därför undrar jag hur folk tänker när de väljer en partner att skaffa barn med. Om jag nu ska dra iväg åt ett håll så måste jag ta det hållet där tjejer valt killar som inte bryr sig om barnen de fått tillsammans. Jag vet en hel drös med tjejer som blivit ihop med killar där det har varit så extremt tydligt att de inte kan ta ansvar eller är intresserade av att ha barn och hela det ansvar som följer. Redan innan man blir gravid måste man ju ha sett varningsignalerna vaja framför: att den här killen kommer inte fixa det här. Okej, nu är jag förmodligen fördomsfull. Det är inte alla som ser det, eller ser det som ett problem för den delen!

Och sen när de blir gravida är killarna lagom entusiastiska. När barnet kommer kanske ett visst lyckorus infinner sig, i vissa fall uteblir det helt. Men sen när barnet behöver kärlek, mat och blöjbyten finns det bara en där - mamman. När och om mannen väl sköter det han borde sköta, så kanske han inte gör det på ett sådant sätt att barnen känner den trygghet och närhet som (jag anser) naturligt borde finnas där.

Tänk på de här barnen, som kanske har en väldigt engagerad och omtänksam mamma, eller så är hon inte det (av olika skäl som sönderstressad för att hon ensam drar lasset) och tänk att växa upp på det viset. Jag blir tårögd bara jag tänker på det. Det känns inte rättvist! Och givetvis kan vi dra allt detta som jag nu nämnt på andra sidan; att killen är den som drar lasset och visar kärlek till barnet medan mamman är någon annanstans.

Så, hur tänker ni egentligen när ni väljer partner? Vad tänker man när man letar efter en partner? Tänker man över huvud taget: "jag letar efter någon som jag FAKTISKT skulle kunna bilda mig en framtid med, skaffa barn och veta att han alltid komma finnas där". Eller tänker man inte alls? Man väljer ut den som verkar bäst för det humör man är på just då? Och sedan skrider det vidare... och sen är det kört?

Det behöver givetvis inte vara så heller. Det finns ju så olika många kombinationer som leder till olika vägar. Men någonstans känner jag att man BÖR reda ut vem det är man är tillsammans med INNAN man skaffar barn! PUNKT!

Visst, det finns förhållanden som är byggda över en natt som fixar det som komma skall. Där båda tar ansvar och älskar sina barn. Det finns de förhållande som pågått i flera år där det går käpprent åt skogen.

Jag bara undrar hur man tänker... Skaffar man barn i all hast för bara för ATT och skiter fullständigt i vem det är som ska bli pappan/mamman eller vad? Det straffar sig i längden. Det är min erfarenhet.

Själv har jag varit tillsammans med R.B i över fyra år. Jag känner honom oerhört väl. Finns ingen sida hos honom som han inte har visat för mig och tvärt om. Jag litar till 100% på honom. Jag vet tillräckligt mycket om honom och hur han är som person, och jag vet att skulle det någon gång bli ett barn så kommer han finns där till 110% för det barnet. Det finns inget annat i hans värld. Det är så självklart. Skulle vi gå skilda vägar så kommer barnet/barnen vara det vikigaste för honom. Och det känns så jäkla tryggt. Ska man inte kunna ha en sådan känsla när man går in i ett förhållande som man vill ska fungera tills man dör?


Har ni åsikter/tankar? Fritt fram!

Ska duscha nu efter ett hårt pass på F&S. Det är otroligt att man kan koncentrera sig och hänga med när tankarna är far far away. Sayonara!