Alj såg upp på matmor och nickade tankspritt åt hennes ord. Hjärtat slog retfullt när han tänkte på vad hon sagt. Om fem år skulle han få välja, om fem år skulle hans öde avgöras. Gamle Elc hade alltid sagt "tänk noga på vad du vill i livet - inte vill du göra fler av de där vidriga kvinnorna med barn så att en ny generation av styggelserna växer upp och fortsätter plåga oss. Jag ångrar inte en dag att jag blev enuck."

Maz hade haft en annan uppfattning: "Det är klart du ska välja avelslivet. Du får träffa många vänliga härskarinnor, även om en del kanske inte är trevliga får du åtminstone en trevlig stund med dem. Och du vet att dina döttrar och söner alltid kommer att leva genom dig. Du kan inte bara skära av den del av dig som du av naturen är begåvad med..."

Zriaca puffade på honom.
"Nå, står du och drömmer igen? Vilken institution sa du att du hade varit på? Jag har aldrig haft en värre slöfock än dig!"
Alj mötte hennes gråblå ögon. De var inte kalla, utan frambringade en strålande värme som gjort honom lugn redan första gången han sett henne. Hon försökte vara en sträng matmor; hon försökte säkert valla slavarna som kastades in i hennes hem, valla dem lydiga och respektfulla inför sina matmödrar. Men någonstans i hennes uppväxt tycktes det som om hon tappat intresset att styra över männen, över dessa slavar och framtida avelstjurar. Framför henne stod säkert, i hennes ögon, en helt vanlig människa. Inte en man utan en person. Alj hade varje kväll berömt gudinnan Havëlo och hennes ëlolla Kionirn för att de givit honom en sådan matmor. Han var tacksam.
"Wise' Zriaca, jag är glad att jag har dig."
Hon rynkade näsan och sänkte brynen och ingav ett argt uttryck.
"Stå inte och prata kabalj! Gå och hjälp dina bröder med tvätten och sedan kan du gå in och hjälpa Zycza med att rensa vapnena och de där sablarna de övade på i förmiddags."
Han hade tänkt svara henne, men hon hann före med ett "Så gå då!" och han hade rask fått fart på benen in till tvättkammaren där Iuf och Zuf stod. De tittade på honom och sedan på varandra, därefter fortsatte de att knåda tvätten över den räfflade träytan ner i karet fylld med tvättsåpa. Alj tog tag i en av Zyczas klänningar, tog upp den framför sig och stirrade på den länge, länge. Varmt stänk träffade honom i nacken.
"Alj, stå inte där och dröm! Hjälp till, annars kallar vi på Wise' Zriaca".
Zufs röst lät inte vänlig. Alj sänkte klänningen så han kunde se Zuf och Iuf. Två medelålders män, den ene smal som en sticka, den andre småfet över magen med pinniga ben. Han spände ögonen i båda två.
"Jag har i alla fall ett val!" sa han fränt och slängde i klänningen i karet och började tvätta den långsamt och försiktigt. "Jag har i alla fall ett val", mumlade han åter igen.
"Vad menar du med det?" sa Zuf med bitter stämma.
Det var omöjligt för någon utanför rummet att höra vad som samtalades männen emellan då plaskandet nästan överröstade dem själva.
"Den nya lagen har gjort det möjligt för mig att välja."
"Välja vadå?"
"Det vet ni mycket väl om, båda två! Kom inte och tryck ner mig för att ni vet att jag åtminstone får chans att vara man medan ni, gamla nucker, står här och tänker och fantiserar om hur det hade kunnat vara att bara få ens röra vid en av våra matmödrar och deras döttrar! Bara för att de skar av er det enda som gjorde er män betyder inte det att ni inte kan drömma. Men jag har båda kvar. Både kulorna och mina drömmar!"
Zuf blev högrröd i ansiktet och Iuf stod med ögon stora som tefat och gapade. Plaskandet hade upphört i samma stund som Alj ropat ut de sista ursinniga orden han hade att komma med. Tystnaden bred ut sig som ett tungt tjockt täcke.
"Jag måste ha luft", sa Iuf kvävt och rusade ut med händerna för munnen.
"Du äcklar mig, du och dina kvinnor!" fräste Zuf och hötte med näven. "Jag är glad att de tog allt som jag var för att det gjorde mig bättre än dem och deras JÄVLA LAGAR! En dag ska de få sona för att de gjort som de gjort. För att de förvandlat oss till sina små slavar. De tror de är så jävla snälla som låter oss få bestämma huruvida vi ska vara enucker eller sängkamrater - något du endast har i tio år. Sen då? Sen skickar dem dig på en institution för gamla avelstjurar och du kommer ruttna bort där Alj. Du kommer ruttna bort bland de andra!"
"Jag ruttnar hellre bort där och vet att jag har gjort vad jag kunnat i livet än att stå här och tjugo år och skrubbar deras jävla tvätt!"
Åter igen en tung tystnad.
Plötsligt steg Zriacas syster in och tittade på dem med lekfull min, medan hennes händer petade på den tjocka amuletten som hängde över hennes hals.
"Ni män, så patetiska. Ja, det är allt som ni någonsin kommer att bli. Pa-te-ti-ska!" Hon vände sig till Alj. "Och du, din lille hync, du följer med mig. Jag ska iväg på stridståg imorgon och måste ha alla vapen redo. Låt enuckerna sköta resten av tvätten, för du verkar ha gjort det klart för oss alla att du minsann inte tänker bli långvarig här inte."
Zuf följde Alj med blicken när denne skyndsamt följde efter huvudkvinnan i hemmet. Han högg fatt i klänningen som guppade i badet och började tvätta den. Samtidigt gick hans mun ett i ett med ursinniga drag kring giporna.