Idag tittade jag på ett program (svt2) om en kvinna i Afghanistan som var med på "Afghanistan Star" (liknande Idol). Om jag inte missförstod det var hon den sista kvinnan kvar i tävlingen innan hon blev utröstad. Hon berättade att hon blev förtvivlad. När hon under live-inspelningen skulle sjunga en sång innan hon gick ner från scenen, började hon dansa och hon drog till och med ner sin sjal från håret mot axlarna. Borgmästaren i staden hon kom ifrån, fördömde hennes "tillgrepp". Män i hennes by sa att hon borde dö, att hon inte följde islam och många andra förnedrande saker. Vissa fann henne modig.

Det som berörde mig starkt var kvinnans moder. Den här modern var stolt över sin dotter, så stolt. Hon berättade att hon som ung hade gifts bort med sin moders kusin. "Jag hade aldrig träffat honom innan bröllopet. Idag gifter sig ungdomar av kärlek. Det är bättre idag." Moderm hade kunnat stöta bort sin dotter på grund av det som hände, men icke. Hon sa att hon var glad för sin dotter skull. Hon sa att "man kan inte alltid göra alla nöjda. Varför gör de så stor grej av det?"

De här kvinnorna är människor i förändring.

Jag reagerade direkt. "Hon är en skam, hon borde dö." För att ha dansat i tv?! Det visar hur inskränkt synen är på kvinnor; hur de bör bete sig och vad som förväntas av dem. Det här var en troende kvinna dessutom. Hon nämnde Gud ofta. Allt stod i hans händer. Och hon litar på honom. Det var smärtsamt att höra henne prata om de drömmar hon hade, men hur de tvingas tillbaka på grund av de dödshot som nu hänger över henne och hennes familj. För att hon vill bli sångerska.

Vi måste dock förstå att Afghanistan är ett land som behöver tid. Det är härjat av krig och de har levt länge på hårda villkor med omvärlden och sin religion. Många är emot den västerländska kulturen och vårt sätt att leva. De är uppväxt i en kultur som är helt annorlunda än vår. Allt är inte svartvitt. Det kommer med så många andra perspektiv och variabler. Vi har ju också stått där en gång för inte mindre än några hundra år sedan. De mest simpla saker för oss är enorma för dem. Det jag hoppas är att de kan anamma en friare kultur som tillåter människor att vara dem de vill vara. Att de ska få uttrycka sig. Så att människor som kvinnan programmet kan få följa det dem drömmer om men som är så långt bort.

Jag tyckte hon visade en mycket vacker sida av den muslimska kulturen, av sin tro, hur islam så enkelt fyller hennes vardag med tro och hopp.