Det här med musik alltså!

Inget gör mig så förbannad på min pojkvän när han (och andra) klagar på min musiksmak. Det är ju inte mitt fel att jag har en stor varierande musiksmak men att han fastnade i rock-träsket. Ingen musik är ju bättre än den andra, intresset och skillnaden ligger ju oundvikligen i den egna individens subjektiva smak.

Jag älskar verkligen musik. Men jag tolkar den också annorlunda än de flesta jag känner. Många lyssnar gärna på texten. De kan hela ramsan och sjunger stoltserande med och jag står som ett frågetecken och undrar "vem är det som sjunger?" För mig är det själva musiken och inte texten som är drivet/det viktiga. Musiken får mig att tänka, den inspirerar mig i allt: vad jag ska skriva och stämningen i just det jag skriver; när jag ska ut och vill ha danskänslan; när jag känner mig nere eller glad och vill anpassa musiken efter det (vilket jag vet att de som är fokuserade på texten också tänker).

Vissa dagar lyssnar jag enbart på Within Temptation, andra dagar är det bara Mozart, Bach, Vivaldi eller Beethoven som gäller. Somliga dagar lyssnar jag enbart på trance, hard style eller techno. Ibland lyssnar jag bara på poplåtar. Allt efter humör. Och då blir jag så himla irriterad när min annars rara sambo börjar frynta på sin näsa när jag lyssnar på ex: Hardstyle Syndicate - Party Starters. Det är hardstyle och ibland har jag ett behov av att lyssna på tung bas och då menar jag inte hårdrocksbasen utan den lite mer elektroniska komponenten och dunket från technobaserat riff som sedan övergår i ett transtillstånd som väcker så mycket tankar i mig som jag använder mig till mina böcker. Det är ett bra sätt att få igång känslor. Jag kan inte dansa till detta, men jag lyssnar gärna på det.

Lika gärna som att min sambo gillar Foo Fighters: han sa "min favoritlåt!" och spelade upp en sådan tråkig låt att jag höll på att bli utled av tristess. Men för honom är den ju bra, och det som gör honom glad är ju inte fel. Han älskar Iron Maiden, ett band jag inte helt gärna lyssnar, de väcker liksom inget i mig.

Sedan blir jag uppretad när han säger att min musik går på repeat hela tiden, dvs att musiken är densamma i låtarna. Jag skulle kunna säga exakt likadant om Iron Maiden. Det låter exakt likadant. Det är våra intressen som avgör ifall vi ser skillnaden i musiken eller inte. Bara för att jag inte lyssnar på Eddie Medusa, Rolling Stones eller Justin Beiber gör det inte mig till en sämre människa, men jag är inte en bättre människa bara för att jag lyssnar på Sepultura, Debussy eller Lana del Rey.


Hade jag fått välja mellan att för alltid lyssna på Rolling Stones och Beethoven... Ja, vad tror ni jag hade valt?

Ciao!



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0