Just nu ser jag min käre sambo komma gåendes på grusvägen. Han och två kompisar. Robin och en till har en näve nerstucken i fickan. Den i mitten som inte bär på någon kasse har båda två nerkörda. Det är kallt ute. Enligt Google är det -3. Jag tittar mest på Robin. Han lunkar framåt och de tittar på varandra då och då. Pratar förmodligen med varandra. Det värmer i bröstet när jag tänker på honom. På vad han heter, på vad han är. I förhållande till mig. Sambos. Nu står han i hallen. De har precis kommit in. Robin slänger upp halsduken lojt på hatthyllan. Han tittar in mot mig när han går förbi och framkallar ett burrande ljud med läpparna.

"Fan jag gjorde köttfärssoppa häromdan! Lämnade spisen i tre minuter och så kokade det över! Jag bara faaaan!" hör jag Robin från köket.
Jag säger snabbt att jag minsann aldrig låtit något koka över (han klagar alltid på att jag stökar ner och smutsar ner spisen när jag lagar mat - mhm? Vem gör inte det? Palla vara perfektionist när du lagar mat!)

"Ja, men jag var inte uppmärksam", slänger han tillbaka och fortsätter prata med sin kompis.
De ska göra sallad.

Blärk! Sallad is the most boring food I know!

Hur som helst. Jag med en märklig känsla i kroppen. Jag är nöjd. Otroligt nöjd. Igår tvättade han fötterna och när han satt på pallen, med de nakna fötterna under vattnets varma strålar, ville jag på något vis göra honom glad. Fram med barnolja och så masserade jag honom över ryggen. Han klagar alltid på hur ont han har det. Vi pratade under tiden om allt möjligt. Om en knuta han kände i ryggen. Om hans fötter. Om hur kul vi hade det häromkvällen när vi var ute. Om hur han fortfarande fann sig en aning bakis. Om vilken buss vi skulle ta in till stan för att lämna tillbaka filmerna vi hyrde förra söndagen. Jag sa att jag kände mig som kär på nytt i honom. Robin sa att han tyckte vi börjat prata mer och mer på sistone. Som om vi äntligen efter fem år börjat nå fram till varandra fullt ut.

Det var en trevlig stund. Senare på kvällen somnade jag i soffan. Robin killade mig över ryggen (läs: killa INTE kittla) När klockan blev sent lade jag mig i sängen och försökte somna. Robin satte sig vid datorn för att spela CS. Jag vrider och vänder på mig. Kan inte somna. Efter en stund hör jag Robins dova röst mumla från hans lilla spelrum. Jag försöker ignorera det, men han talar högt och sedan lågt och ibland hör jag till och med klart och tydligt vad det är han säger. Irriterat går jag upp och öppnar dörren och säger till honom att jag inte kan sova. Han måste vara tyst.

Han nickade lojt och jag stänger dörren.

Efter några minuter börjar han prata igen. Jag känner ilskan kittla sig fram i hela kroppen och när han inte slutar prata går jag upp igen och säger åt honom att han minsann får vara tyst. Han säger något i stil med att jag kan ändå inte sova. Jag blir mycket sur och säger att jag ska upp tidigt så han får hålla truten!

Efter en halvtimme kommer han och lägger sig i sängen. Då somnar jag.

Idag. På morgonen. Vi vaknar båda med ett ryck då elementet får någon form av fritt spel och det låter som någon tar en penna och slår på elementet - högt och tydligt. Efter det kan ingen av oss somna. Klockan är ändå sju. Jag går upp. Robin försöker lista ut vad som hänt. Medan jag gör vid mig säger jag att det var skönt att han lade sig och att jag somnade efter det. Han undrar om jag var arg på honom. Jag svarar jakande. Att jag tyckte  han var självisk som fortsatte prata för att jag inte kunde somna. Han förstår och säger förlåt. Han berättar att han vill kunna prata när han spelar och trodde att han skulle kunna göra så i det rummet. Det kan du inte, säger jag. Inte när jag ska sova.

Jag känner verkligen starkt för honom. Han är det finaste jag har. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det till honom. Vi får lov att vara arga på varandra och vi löser det alltid i slutändan. Vi kan skratta åt varandra (även om vi båda kan bli sura över det) och vi kan vara oss. Ibland tar vi säkert varandra för givet, men de dagarna när vi är så uppfyllda med varandras närvaro så... Då räknas vart ord, var handling. Jag tror jag sa "jag älskar dig" 20 gånger igår. Det är så det funkar. När han blir pappa, kommer han bli världens bästa pappa. Han kommer alltid ställa upp. Det är den finaste gåvan han kan ge mig: omtanke.

Jag vill inte ändra på något.

Eller jo, kanske hans extrema perfektionism.... <3