Kom och tänka på det precis nu, att jag är sugen på att skaffa örhänge i form av stora kors. Eller ett stort korshalsband. Sedan blir jag fundersam, tveksam och nojig över att skaffa korssmycken. Jag tycker kors är fint, men för mig är det så starkt förknippat med religion. Jag vill inte att folk ska se mig med kors och tänka "hm, kristen?" även om jag vet att det inte är många som kanske gör så, idag har man i prinicp på sig vad som utan att folk stämplar.

Inte för att det är fel att någon tror man är kristen, men eftersom jag är så mycket ateist man bara kan bli så känns det fel för mig att folk ska få den uppfattningen.

Sedan började jag tänka mer på mina ståndpunkter. En ståndpunkt som gör det svårt för mig, som gör mig tveksam om jag bör skaffa korssmycken. Ett kors är ju faktiskt ursprungen från kristendomen. Likaså dop, bröllop i kyrkan osv. Jag är sådan som inte vill göra saker om det inte känns bra för mig.

Jag tycker det känns som man ljuger i kyrkan när man äktar någon i Guds namn - FÖR MAN TROR INTE PÅ DET!! Jag tycker det känns som man ljuger i kyrkan när man döper sitt barn i Guds namn och upptar ungen i Guds församling - FÖR MAN TROR INTE PÅ DET!! Jag tycker det känns som man bedrar religionen för de som verkligen är troende när man konfirmerar sig - FÖR MÅNGA TROR INTE PÅ GUD UTAN GÖR DET FÖR PRESENTERNA.

Jag tycker det är så in i satans fel! Jag tycker faktiskt det. Visst, traditioner, men det tappar sin verkliga mening när folk gör det bara för att det så ska vara. Jag känner illamåendet redan nu välla upp i kroppen. Det äcklar mig. Det är så jag känner. Trots det tycker jag om att gå på bröllop, kanske inte den kyrkliga processen men allt efteråt; dop - kanske inte det kyrkliga eftersom den processen känns så fånig (särskilt när föräldrarna gör det BARA för sakens skull) och utdragen - det trevliga kommer efteråt med att träffa alla från släkten och sitta och tjabba. Konfirmationsgrejen undviker jag också, riktigt segt och jag känner hur orden bara rinner av mig och jag tänker "så fånigt". Vad ska jag liksom säga till konfirmanden? Grattis till ljugpedistalen? Eller grattis till presenterna?

Men för de som verkligen tror på det känner jag att det är självklart för dem att göra det.

Jag kommer aldrig gifta mig i kyrkan. Jag kommer aldrig döpa mina barn - de får själv bestämma vad de ska göra när de hamnar i konfirmationsålder. Jag tycker det känns fel att döpa in sina barn till svenska kyrkan enbart för att det ska vara så. Ska dem inte själva få välja vilken religion de vill utgå ifrån? Även om svenska samhället är uppbyggt på den kristna religionen, och det har jag inget emot eftersom det blev en bra integrering till ett normalt fungerande samhälle utan religionsinblandning, och jag tackar religionen för att den kommit med mycket positiva saker så känner jag själv att det är fel att kalla mig kristen. För jag är atesit. Det finns ingen Gud för mig.

Det jag vill ha fram här är kornet som gör det lite omöjligt för mig att skaffa korsörhänge. Jag vill, men är det verkligen ... rätt? Har kristendomen slagit ensamrätt på kors? Diskussionen kanske verkar knasig, men är man som jag så blir det rätt så märkligt....

Nåväl, ska på dop imorgon. Som sagt, det kommer bli kul att träffa släkten och den lille pojken som ska döpas eftersom jag inte har träffat honom. Men ett namnkalas hade kanske räckt...? Alla får göra som de vill... men var är eftertänksamheten?

Säger som min 6-åriga systerdotter på hennes kusins dop "Det räcker nu" när prästen var redo att mässa vidare.