Så, nu har jag efter en intensiv läshelg tagit mig igenom Syndaflodens fall.

Boken utgår från tre olika spår. Vi får följa med Toby i tredje person som går från föräldralös flicka till arbetarslav och från Trädgårdsmästare till chef för ett spa-liknande företag. Vi får ta del av Trädgårdsmästaren Adam Ett tråkiga ord om själva Trädgårdsmästarna och deras filosofi. Slutligen har vi även Ren (Brenda) som presenteras i jag-form och vi får följa henne som liten till det att hon är vuxen. De här tre personerna växlar under bokens gång, vilket inte är i kronologisk ordning och det är en teknik som jag uppskattar eftersom det ger funderingar som senare delges.

Det boken huvudsakligen handlar om är hur världen ser ut alldeles innan Syndafloden. Syndafloden är lika med viruset som utplånar en stor del av mänskligheten. Boken rör sig till största del omkring livet innan Syndafloden. Vi får även träffa personer som varit med i Atwoods tidigare bok Crake och Oryx.

Hm... efter att ha sträckläst Syndaflodens år på två dagar känner jag mig så oerhört kluven. Atwood har ett bra språk och hon återger inte mer än vad som är nödvändigt. Läsaren kan själv dra slutsatsen om vad som måste ha försiggått och det kan i viss mån vara positivt. Det kräver lite av läsaren, att de hänger med.

Det kanske var meningen att jag skulle läsa styckena med psalmerna som hon diktat ihop (som är på ungefär en sida var) och Trädgårdsmästarens egna ord. Men jag kände att jag inte orkade. Det var inte intressant utom i slutet av särskilda anledningar. Men psalmerna kändes onödiga, eller så missade jag poängen. Hur som helst. Boken gör mig inte heller intresserad av de olika personernas livsöden. Jag tänker "jaha" och "hmh" genom hela boken. Så som en annan recencent har uppgett så blir vissa av personerna stereotypa och platta, jag får inget grepp om dem. Kanske är det meningen. Den enda gången jag blev riktigt på hugget var när Jimmy, som är med i Oryx och Crake, dök upp mitt i allt.

Nej, det är ingen bok jag kommer läsa igen. Jag hade hoppats på att den var mer spännande än Oryx och Crake, men jag finner samma småtråkiga jargong i den från gång till gång. Tillfällen där man tänker "men kom igen!". Samtidigt måste jag säga att den värld hon byggt upp är rätt fascinerande och sättet hon valt att visa den mänskliga djävulskheten.

---

LCHF
I lördags fick jag tillfälle att göra urgod Ratatouille med fläskkarré. I måndags blev det lövbiffar med senap och ost med broccolimos. Det är bra när man gör mycket för det räcker till morgondagen också. Idag blev det alltså rester.